| Gradering Graderingsriktlinjer - Kyu 
Av den anledningen är det Instruktören som avgör när och vem som ska gradera.
En gradering kan dock avgöra vissa tveksamma fall. Det är
endast vid dessa fall som det finns risk att inte få godkänt.
Graderingsriktlinjer
- Mon Rätt
att gradera har de som har cirka 75 % närvaro. Instruktören
avgör när och vem som skall gradera.
Budobältets historia Det förekommer en del myter och funderingar kring bältenas olika färger inom budo, då särskilt det svarta bältet. De som är invigda i de olika arternas mysterium tar färgerna på bältena för givet. Vilken färg som hör till vilken grad och vilka krav som exempelvis hör till respektive grad känner alla tämligen väl till. En av historierna som figurerar i samband med myten om det svarta bältet är att när man börjar med vitt bälte och tränar länge med det utan att tvätta det kommer det att bli gult och solkigt, senare brunt och till sist svart. Det är därför vi idag har dessa bältesfärger. Vad ni nu ska få läsa är att det nog är lite si och så med den historien. Vad inte allt för många känner till, förutom de som studerat budons historia och de mer traditionella arterna, är att de bältessystem som de flesta budoarter idag använder sig av är att det är ett tämligen sent påfund. Å andra sidan kan man ju säga att de flesta arter som utövas idag är tämligen sena påfund: judo, aikido, karate och även vapenarterna jodo, iaido och kendo fann sina former i huvudsak under nittonhundratalet. Visst har dessa arter rötter som är betydligt äldre, det är väl mest en definitionsfråga om hur långt bak i tiden man tycker att någonting har sina rötter. Under Tokugawa-perioden (1600-1868) var det vanligaste graderingssystemet för kampskolor (ryu ha) det s.k. menkyo-systemet. Detta system byggde på att man tilldelades diplom som bevis på sitt kunnande. Det första diplomet var shoden, där efter chuden, okuden och om man var synnerligen insatt i alla hemligheter kunde man ernå menkyo kaiden. Det var beviset på att man hade lärt sig allt det fanns att veta om skolans tekniker och dess principer. Skolorna hade naturligtvis olika krav och även andra namn på sina diplom, men i huvudsak följde de denna princip och ordning. Det var av yttersta vikt under Tokugawa-perioden att varje skolas tekniker och principer förblev kända enbart för skolans anhängare. Skolorna och utövarna var ofta knutna till en klan och klanens rykte och ära stod därmed på spel om någon fejd skulle uppstå. Nackdelen med menkyo-systemet var att det inte gick att utifrån diplomen jämföra de olika skolornas nivåer, utövarnas kunskaper och hur lång tid det tog för att erhålla diplomen. Jigoro Kano grundade Kodokan Judo 1882 i Tokyo, efter att ha lärt sig jujutsuns grunder av Teinosuke Yagi och studerat Tenshin Shinyo ryu jujutsu och Kito ryu jujutsu. När Kano startade sin egen skola införde han ett graderingssystem med tio steg med relativt korta intervaller för att hålla elevernas intresse uppe. Kano lär 1883 ha delat in eleverna i två grupper: mudansha (person utan dan) och yudansha (person med dan). De två första eleverna att erhålla shodan (första nivån) var Saigo och Tomita. På den tiden tilldelades graderna direkt av Kano eller via anslag. Det var emellertid inte förrän 1886 eller 1887 som Kodokan började använda svarta bälten. Till en början tränade man i mer traditionell kimono (jacka) och hakama (vida byxor). När man började använda gi, liknande den träningsdräkt som används idag, så hade man i början den typ av obi (bälte) som man har till kimono och hakama. Men hur kommer det nu sig att graderna och dess bälten är markerade med olika färger? Någon god dokumentation över detta lär inte finnas. Kano införde inte den ”moderna” judogi och dess bälte förrän 1907, och då användes fortfarande bara vita och svarta bälten. När det gäller bruket av det vita bältet kan man tänka sig två förklaringar. I Japan står vitt för renhet och någonting heligt. Därmed visar det vita bältet på en nybörjare oskuld. Dessutom har det den enkla förklaringen att bomullen dräkten och bältet var gjort av var vit. När det gäller det svarta bältet har Kano förmodligen tagit idén från simtävlingar där de avancerade skildes från nybörjarna genom att ha ett svart band runt midjan. Det röd-vita bältet (rokudan till hachidan) lär Kano troligtvis ha använt därför att det var allmänt bruk att i Japan dela in lag i röda och vita. Traditionen kommer ifrån ett känt krig (Genpei) då ena sidan hade röda flaggor och den andra vita. Kano studerade även den gamla kinesiska klassikern I Ching med sina beskrivningar av yin och yang, vilket de röda och vita bältena förmodligen symboliserar. Senare kom även karaten, via Gichin Funakoshi (grundaren av Shotokan), att använda sig av svarta, vita och färgade bälten. Under 1920-talet både visade han och lärde ut karate vid Kodokan. 1924 utdelade han för första gången shodan-grader. Dessutom var Funakoshi tvungen att använda sig av en standardiserad uniform och ett bältessystem enligt judon för att det All-Japanska kampartsförbundet skulle låta erkänna karate/shotokan. Senare kom även de flesta andra budo/bujutsu-skolorna att införa det tiogradiga dan-bältessystemet. Det var först när judo började tränas i Europa som färgade bälten började användas. När Mikonosuke Kaiwashi sensei introducerade judon i Paris 1935 införde han färgade bälten. Kano, som var lärare och pedagog, hade ett stort intresse för västerländska idrottsideal och pedagogik. Färgerna kom därmed med all sannolikhet från europeisk historia och tradition. Färger och dess symbolik har gamla traditioner såväl i Europa som i övriga världen. Färger är nämligen naturens snabbaste och enklaste system för kommunikation. Färger påverkar oss fysiologiskt, mentalt, emotionellt och spirituellt. Färger färdas med ljusets hastighet och har sedan tidernas begynnelse gett oss ett tydligt språk om vem som är vän eller fiende och vad som är ätbart eller giftigt. Av denna anledning fick färger, även på 1200-talets Europa, särskilja ätter och krigsherrar såväl på slagfält som i maktens korridorer – heraldiken föddes. Denna heraldik lever inte enbart kvar i dag genom bruket av flaggor, även idrotten har fört traditionen vidare med ett utbrett användande av färger och symboler. Kaiwashi sensei hade med all sannolikhet inga svårigheter med att låta sig inspireras till att införa färgade bälten under 1930-talets Europa.
Gult: står för lycka, vilja, intellekt, assimilation, kunskap och ställer frågan vem är jag? Gult är metaforiskt Solen – ljus, viljestyrka, intellektuell kommunikation, lära, stimulation, uppmärksamhet. Negativt står gult för varning (skyltar) och feghet (kyckling). Spirituellt: ljus och visdomslära. Mentalt:
mental klarhet, strukturellt tänkande och kraftfulla åsikter.
Därför är gult vanligt i klassrum och på
kontor. Negativt kan gult ge förvirring, sarkasm och kontrollbehov.
Orange: beroende/oberoende, djupa insikter. Ställer frågan var och hur passar jag in? Metaforer: harmoni, skönhet, konst, gudomlighet, tillit, acceptans, bindningar, frågor och begäran efter högre nivåer. Spirituellt:
att finna hängivenhet och viljan att tillhöra ett lag
och dess mål, att vara medveten om andra människors
behov, hängivenhet till högre ideal. Emotionellt: ”känsla i maggropen”, spontan vishet, lekfullhet. Negativt: hysteri, envishet. '
Grönt: rumsuppfattning, sökandet efter sanning, mitt emellan himmel och jord - punkten för förändring, att våga fortsätta framåt (grönt ljus). Metaforer: gränsen mellan vår vilja (gult) och himmelens (blått), naturen, harmoni och balans, andning, cirkulation. Spirituellt: återbildning, medkänsla, kärlek till jorden, harmoni med naturen, tillit och tro på kärlek, generositet, att ge oss själva och andra utrymme. Mentalt: förmågan att fatta beslut, förhandlingar, framgång, medvetenhet, balans, kompromissförmåga, centrerad. Negativt: självtvivel och självpåtagna inskränkningar. Emotionellt: Öppenhet, kommunicera med hjärtat, lugn, frihet, generositet. Negativt: svartsjuka, själviskhet, återhållsamhet, avundsjuka (grön av), girighet, kontrollbehov.
Blått:
förändring, medlarens färg. Om du har mycket blått
omkring dig så är det sannolikt att du börjar
förstå och har tilltro till livet, bekväm med
andras åsikter och trossystem. Metaforer: rik personlighet,
mening, integritet, ”från en klarblå himmel”
– något som kommer från ovan och som inte kan
förutses, någon icke nåbar (blått blod),
fullt beskyddad (polis). Mentalt: uppmuntrar till villighet, stor respekt för ledare, diplomati och medling, ger omgivningen fridfullhet. Blått visar på rättframhet, ärlighet och förslagsamhet. Blått kan i extremfallen leda till kyla, isolation, deppighet och avståndstagande. Emotionellt: blått erbjuder beskydd i alla former då färgen är stödjande och drar till sig energi. Mycket blått kan betyda problem med fadersrelationer och i värsta fall auktoriteter.
Brunt: finns inte med på färgskalan och saknar därmed samma (historiska och kulturella) ”dignitet” som de andra färgerna. Brunt kan sägas ligga nära svart, och har ur den synvinkeln likheter med grått, som också är en ”ickefärg”. Brunt är emellertid även en jordfärg och står därmed för stabilitet, grundad och trygghet. Brunt ger varken signalen fly eller fäkta.
Svart och vitt: och hur de kom att användas i bältessammanhang har jag redogjort för i sitt historiska sammanhang. Vad som kan tilläggas är att även vissa färgkombinationer, särskilt randiga sådana, ger oss en instinktiv känsla av fara. Svart och gult är den kombination som ger de starkaste varningssignalerna. Getingar är ett exempel men än värre vore att stöta på en svart och gulrandig orm. Naturens exempel på svart och vittrandigt är däremot inte fullt så enkelt. Vissa svarta och vita djur tillhör de mest giftiga, medan andra är helt ofarliga. Man måste helt enkelt lära sig vilka djur som är farliga eller ofarliga. Hur är det med svartbälten? Michael Aust Källor: |
| |
