Jujutsu

Ju i jujutsu betyder mjuk, flexibel. Jutsu betyder teknik, art. Jujutsu blir alltså den mjuka, flexibla arten. Med mjuk menas att man ska vara avslappnad och följsam för att kunna utnyttja motståndarens kraft och svaghet till sin egen fördel.

Avslappning är grunden för balans, fokus och inlärning.
Avslappning ökar chanserna att göra rätt.
Avslappning ökar uppfattningsförmågan.
Avslappning ökar snabbheten.
Avslappning gör dig svårgripbar.

Jujutsu är "tvåsidig". Motståndaren är inte enbart ett mål, en person som skall besegras, utan även ett medel. Motståndarens kraft används mot honom i försvaret. Vanligtvis utnyttjas denna kraft bäst om motståndaren får "öppna sig" själv genom att attackera och därmed förse dig med den större delen av kraften som behövs för att besegra honom.

När man möter ett angrepp måste en jujutsuka ha en inre beredskap och
vaksamhet (zanshin) för att vara på sin vakt med uppmärksamhet och
kroppshållning (kamae). Instinktivt måste man bedöma avståndet till
angriparen (maai) så att man anpassar och samordnar sina försvarsåtgärder (taisabaki). Som svar på ett angrepp utnyttjar man angriparens egen kraft för att bryta hans balans (kuzushi).
Detta åstadkommer man genom att göra angriparens rörelse ännu snabbare för att dra honom ur balans eller genom att med cirkelrörelser ge hans kraft en annan riktning. När så är nödvändigt kan slag (atemi) användas för att försvaga, förvirra eller för att få fienden ur balans.


Teknikerna i jujutsu innefattar försvar mot såväl beväpnade som obeväpnade angripare och utnyttjar kombinationer av låsningar (kansetsu), kast (nage), slag (atemi) och strypningar (shime).

Jujutsu utvecklades ur den krigarkodex som fanns i Japan före 1867, och är på många sätt en mikrokosmos av den japanska kulturen. Historiskt sett är jujutsu bara en av de många stridskonster er som skapades och upprätthölls framför allt av den japanska samurajklassen, krigare som alltid var intresserade av att bemästra de effektivaste metoderna att vinna en strid. Termen jujutsu myntades uppenbarligen först under Tokugawa-tiden (1603-1867). Även om denna art, liksom mycket som utvecklats i den japanska kulturen, har påverkats av intryck från det asiatiska fastlandet så är den till sin karaktär typiskt japanskt.

Före den fredliga Tokugawa-epoken var samurajerna nästan ständigt invecklade i krigståg och strider. Deras träning lade därför med nödvändighet den största vikten vid vapen bruk och brottning i rustning (kumiuchi). När freden kommit var det inte många som använde rustning, och därför övergick en del vapenstilar efter 1600 till att på allvar systematisera tekniker för brottning utan rustning. De införlivade ju-principen i sina tekniker, men var knappast mjuka. Antalet skador även under träning föranledde Jigoro Kano, som själv var jujutsu-mästare, att utveckla ett tävlingssystem, Kodokan Judo.

Det nya tävlingssystemet judo hade visserligen sin grund i jujutsuns taktik och teknik men ändrades så att det blev jämförelsevis säkert att användas vid tävlingar. Judo har blivit oerhört populärt både inom och utanför Japan, medan antalet jujutsu-utövare i de stilar som går tillbaka till Tokugawa-tiden är litet. Faktiskt är själva termen jujutsu ofta okänd för en modern japan.